Hur viktigt vila är

Förra veckan var jag och träffade en sköterska på Previa. Hon ville få det till att min utmattning sitter i hjärnan och att jag inte orkar röra på mig vissa dagar beror på att jag är tjock.

Hon tycker att jag på sikt ska ta mig ut på 4 promenader /springturer per dag. Min läkare säger 30 minuters promenad /dag. Men denna kvinna tyckte att 4 turer per dag var rimligt.

När jag förklarade att det är helt omöjligt, att jag i bland knappt fixar 1. Då tyckte hon att jag resonerade fel och skulle skärpa mig. För hon hade minsann läst forskning osv.

Jag försökte då förklara att jag får feber vid för hård ansträngning och för liten återhämtning. O då svarar hon ”Att enligt forskning funkar det inte så” näe kanske inte.

Men jag går omkring med en hög sänka som ger feber när jag inte ger kroppen ordentligt med vila. Men det ville hon inte lyssna på. Blir så ledsen!

Så tråkigt att behöva sitta och försvara mitt mående, när jag mår tillräckligt dåligt som det är.

Att sänkan är hög KAN hänga ihop med det positiva reumatiska provet jag tagit. 😕

Annonser

Att inte få stöd

Att lida av en utmattningsdepression gör att man behöver stöd och hjälp i sin vardag av den /dom som står en närmast. Det är liksom ingen större gåta, i alla fall inte för mig.

Men att nu vara i det skedet då läkarna tror att min trötthet, den höga sänka beror på något annat då rasar ens värld fullkomligt.

Jag ska till exempel få göra en mammografi?! Letar man efter nånting annat än cancer då? Kan något annat upptäckas? Jag har ingen aning.

Har även fått göra lungröntgen då jag har smärta i bröst och lungorna. Visst där kan man ju hitta annat. O ett ultraljud av magen och andra organ.

Men jag får panik av bara tanken att dom letar cancer på mig. Eller letar o letar utesluter hoppas jag innerligt.

O A väljer att åka bort i helgen medans jag våndas med mina tankar. O när jag frågar honom om han inte borde varit hemma i helgen så säger han ”varför då?”

Tänker att jag nog klarar mig bäst själv, dom flesta i min närhet är vuxna och dom väljer själv om dom vill orkar eller kan va ett stöd för mig. Tänker inte tvinga någon!

Tack för jättefina blommor ❤️

Jag vill men kan inte.

Hur börjar man skriva när man vet att det kommer bli ett extremt deppigt inlägg? Jag vet inte om jag kan sätta ord på mina känslor egentligen. Men samtidigt måste jag få skriva av mig.

Jag har ett sådant tryck över bröstet att jag bara vill skrika, gråta och bryta ihop i en famn. I en famn där jag känner trygghet, men jag gör nog inte det någonstans längre.

Jag känner mig så ensam i mina känslor och mitt mående. Jag har ingen jag kan prata med om det.

Jag trodde jag började må bättre, men så kom brevet om att jag ska träffa min läkare igen.

Vi ska diskutera om jag är redo att börja jobba igen. Paniken som infinner sig när jag inte vet vad som händer är fruktansvärd!

Hela min kropp värker av smärta som paniken ger, klumpen i magen gör så ont. Hur kommer man ur detta mående? Kan man någonsin det, helt ärligt?

Jag behöver tid för mig själv och hur får man det när man har en familj? Jag orkar inte riktigt med alla krav som kommer med det livet..

Barnen som jag såklart älskar mer än mitt eget liv. Jag orkar inte med allt som kommer med dom, tex kompisar som dom vill ta hem osv.

Inte alltid men någon gång varje dag känner jag bara att jag vill dra. Bo för mig själv utan massa ljud och bus. Men jag står ut tills jag sedan gråter på toaletten för mig själv. För att jag blir tokig. Så för att inte ta ut det på barnen så behöver jag tid för mig själv.

Jag mår verkligen riktigt dåligt och kan inte förstå hur jag någonsin ska orka eller må bättre.

Men jag hoppas verkligen på bättring rätt snart! Men tyvärr inte idag 😞

Att inte räcka till

För mig finns det inge värre än att veta att vänner på ett eller annat vis mår dåligt. Att jag inte räcker till, det får mitt hjärta att gå i tusen bitar 💔

Jag har sedan en tid tbx vetat om att en av dom personer jag värderar allra högst i mitt liv. Mår väldigt väldigt dåligt just nu. O jag vill bara ta in den här personen i min famn och få fram att allt blir bra igen. 

Men jag kan inte, dels på avståndet och dels för att jag orkar inte… Jag är så trött, att jobba just nu är allt jag mäktar med, och det äter upp mig inifrån och ut. Jag står inte ut med att en person jag tycker så otroligt mycket om ska må som jag.  Jag önskar att jag kunde ta bort smärtan, ta över den själv. För jag mår ju liks så dåligt redan. 

Fick även reda på att en kompis kommit in på rehab för att bli kvitt sitt tunga narkotikaberoende, what liksom? En chock utan dess like,  men jag tror dig ❤️ stort lycka till! 

O mitt eget mående då, ja det går stadigt neråt… Jag är ingen bra människa just nu! För jag orkar inte vara det. O helt krasst vet jag inte vad som skulle få mig att må bättre heller, när man knappt orkar med sig själv.